Hon har sagt det förut och hon säger det igen - hon är flyktig som en fladdrande fjäril.
För någon vecka sen längtade hon tillbaka till Köpenhamn så det nästan gjorde ont.
Sen talade hon sig varm om nutidens hemtrakter.
Och nu, nu är hon alldeles Lunda-/Skåne-nostalgisk.
Bland annat för att hon i nätvärlden har stött på små oaser i Lund med omnejd: Om-tanke med tillhörande fin blogg, Mittimyllan och nästa helg är det MossagårdsFestivalen.
Kanske packar hon kappsäck och barn och beger sig av så hon hinner ner redan till dess...
Hade hennes moderkaka legat nergrävd vid födelseplatsen såsom hennes barns gör, då hade den legat nerbäddad i skånsk mylla med ett frodigt träd med grenar sträckta mot den öppna himmelen ovanför sig.
Det är inte den sämsta jordmån att växa upp i...
❤Lisa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror människan trivs där de nära finns, de som ser och bryr. På den vackraste plats kan ångesten frodas om människorna omkring är fel. Jag har lärt mig älska slätten, det öppna och måste se horisonten ofta, ofta. Men om jag vore allena i det öppna föredrog jag vilken annan plats som helst bara de mina fanns där. Om eko: Jag åker till Mossagårdsfestivalen, för mig blir det min första riktiga festival... Tanken är så god och jag vill bara mer av eko, vintage, miljösnällt.NU! /Finfin sida detta ni har - Malin
Det är väl just det att jag har lämnat lite nära & kära lite långt borta... De och det öppna lockar tillbaka. Men det är mest nostalgi och jag återkommer ändå alltid, efter mina längtansresor, till att det är just här jag ska vara.
Och de närmaste och käraste har jag ju alltid här helt nära inpå, i vårt fantastiska hem - möjligheternas hus.
Kanske vi stöter på varandra på Mossagården, annars kommer jag till din butik... om inte förr så i sept då vi säkert ska till Lund.
L
Skicka en kommentar