Ville bara säga det.
När jag får lite småpanik över det, över att se vårt stora kök-vardagsrum (fd gymnastiksal, så får ni ett hum om storleken) som svämmar över av ritgrejer, hoptejpade kreationer, ulltoverier, klossbyggen, klädaffärer, soffa omvandlad till sjörövarskepp, pärlskapelser....
... eller över att se mitt arbetsbord och inte hitta bordsytan under alla berg av halvsydda kläder, inspirerande utklipp, gamla tyger och saker som kanske kan användas till....När paniken pirrar lite i magen,
då plockar jag ibland fram en Livs Levande Bok om Raine Navin & Gunilla Skyttla. Det är en fantastiskt fin och inspirerande bok som jag kan känna igen mig i och njuta alldeles väldigt av och när jag tittar och känner vad den gör med mig så blir jag igen påmind om att det är inte så illa att vara en rörig, rörlig livskonstnär ändå...
Visst är det ljuvligt vackert och skönt med rena, avskalade hem med noga utvald, smakfull minimalistisk inredning...
Men det är också oerhört härligt att komma till kreativa hem som bara sjuder av liv och på-gång.
Ett sånt hem får man nog säga att vi har.
Och en sån en är nog jag.
L.
4 kommentarer:
Oj, oj, oj vad jag känner igen mig. Här är det alltid allting halvfärdig, ofärdigt och helfärdigt men omgjort! Sådana föräldrar, sådana barn!
Ja inte kan man skylla på barnen inte... Hur gärna jag än skulle vilja ibland ;-)
De brås helt klart på "någon"... Och det är så tydligt att ju mer kreativa lekar de leker desto stökigare blir det och jag vill ju inte stoppa deras kreativitet!
Jag kan se det framför mig... Här blir det ganska snabbt likadant. Vi har ju inte så stort, och alltid en massa projekt på gång...
Just nu går vi och suktar efter lite begränsningar i det yttre för att vi är så dåliga på att själva begränsa oss. - Mindre hus, mindre pryttlar, mindre möjligheter... Möjligheternas hus och livsinställning kan vara lite betungande ibland...
Skicka en kommentar