Träffade massa gamlagamla vänner och deras barn och hade det så ofantligt mysigt!
Ja, inte för att de är så lastgamla, men från förr och rätt gamla börjar vi ju bli... Lite skönt faktiskt.
Det är en ny fas i livet. Det blir så tydligt när man träffar folk från tidigare livsskeden.
Det känns oändligt långt borta, men ändå så nära. Att känna igen och inte. Att se vad livet har gjort med oss, vart det fört oss. Att ana historian som varit med och skapat den vi är idag, den jag är idag. Att få perspektiv. Inte minst genom att se dessa liv som vi föder fram och lämnar vidare till livet, alla barn som leker och LEVER och växer och får oss att fatta att jaha, så länge sen är det. Vi ser ju nästan likadana ut, tycker vi, men barnen.... De som inte ens fanns. Det har hänt en del... Tydligen.
Ni anar inte vilken lyx det är för oss lantisar att ha tillgång till en vacker lägenhet perfekt placerad på söder, som dessutom är full av leksaker så både barn och mamma stortrivs.
Jag tror jag njuter lika mycket som systern av att hon har flyttat dit.
Och sen är det ljuvligt att återvända till vacker höstblossande lantidyll.
Nu ligger storprinsen i feberfrossa och mamman och största och minsta har bakat, först "brödbullar" i fantasifulla formationer och sen smarrig äppelpaj av trädgårdens gåvor.
Här sticks svärdet i draken.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar