Att jag kunde tro att det bara skulle vara skönt att komma till mammas gamla stuga är ju lite begfängt… Där är tomheten så smärtsamt påtaglig.
Hon ska ju vara där!
Jag var förberedd på att vi skulle vara utan internet och telefon/mobil, men efter ett par dagar var vi även utan vatten… och efter ytterligare ett par dagar försvann även strömmen pga sommar-stormen...
Äventyr på hemmaplan.
Det påminde om när jag var i Tanzania och de först stängde av vattnet i huset och sen kom och monterade bort kranen ute på gården så att ett hål i marken var allt vi hade kvar.
Mannen vi hyrde av (då, i Tanzania) hade tydligen inte betalat räkningarna, trots att vi troligen betalade överpris i hyra till honom…
Vi var några dagar vid havet också. RIKTIGA havet, med klitter och vågor. Det finns ingenstans som jag kan ladda så med kraft och frihetskänsla som vid RIKTIGA havet.
Havet här uppe gälls liksom inte riktigt.
L igen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kände också som du. När min mormor dog, som jag stod mycket nära, förvandlades hennes varma, kärleksfulla hem till en ekande tom plats. Hon var ju borta. Alla tacklar det olika, vi sålde hennes hus som vi trodde vi alltid skulle behålla.
Men tiden läker faktiskt och om man bara accepterar att en ny tid är här och fyller den med gott, gärna i den bortgångnes anda, men med nya tag, då kan omständigheterna kännas lättare. Mvh Malin
Ja,
fast även om det gör ont att vara där tycker jag om det. Jag tycker om att känna på tomheten, avsaknaden. I det känner jag också hennes närvaro tydligare. Och ju mer jag känner på sorgen desto mer känner jag glädjen. Känslorna växer åt alla håll.
Jag vill leva fullt ut kännande, fullt ut levande!
Lisa
Skicka en kommentar