...trodde vi...
Vi uppfyllde alla kriterier.
...trodde vi...
Men det finns alltid en liten hållhake...
Lillprinsen ska vara hemma ett år till, det vill vi i vilket fall som helst.
Storbarnen skulle gå på dagis 15 timmar i veckan.
Ja, då skulle vi få vårdnadsbidrag.
Men nej, i det finstilta står det att dotrami går på fel ställe. Hon måste gå på sexårsverksamhet i skolan sina 15 timmar.
Hon är född andra hälften av december och har det oerhört bra på sitt dagis, så vi har valt att låta henne fortsätta där tills hon börjar riktiga skolan. På deras (vårat) dagis erbjuder de den valmöjligheten (Gud förbjude!!!). Dagiset får mindre bidrag för 6-åringarna, men de låter dem ändå gå kvar om de vill. Det kostar alltså Kommunen lika mycket att hon går där som i skolans verksamhet, men ändå så är det tvärstopp.
Jag är inte så insatt och engagerad i debatten om vårdnadsbidraget. Jag har bara varit glad över möjligheten som jag trodde vi fick. För oss som ändå vill vara hemma mycket med våra barn är det en varmt välkommen hjälp i puzzelspelet.
Men inte är det väl värt att flytta dottern till skolan redan nu? Bort från de jämngamla kompisarna som också valt att gå kvar. Flytta henne nu för att sedan om ett år byta lärare, miljö osv igen när skolan börjar... Det känns som ett så onödigt byte.
Nej, då blir det nog bättre att tacka nej till vårdnadsbidraget och fortsätta försöka få ihop puzzlet utan den puzzelbiten. Vi har ju klarat det hela tiden innan så det ska väl gå nu med.
Men det gör lite ont.
Den här politiken gör lite ont... Det gör ont att barnen så tidigt ska bort från hemmet. Att de i princip tvingas in i skolvärlden redan som 5-6-åringar. Det gör ont att man så hårt måste hållas inom dessa bestämda ramar och mallar... det gör lite ont. Aj.
Jag vill mina barn, jag vill vara med dem, jag vill att de ska få lov att vara barn. I frihet.
Mamman
Mamman
4 kommentarer:
Som den lilla människan pusslar. Och samhället hjälper föga till i denna livets viktigaste och mest utsatta situation med små liv att värna om. Jag blev lätt nedstämd av att läsa om hur ni blev "icke stöttade".
Tre av mina fyra barn hade jag hemma med endast grundbeloppet, då jag varit student tidigare så var jag inte med i samhället så att säga. Men allting går och barnen är det finaste. Samhället har bra grejer också men är ibland bland det märkligaste. Ni kämpar på som vi andra, men alla orkar inte och jag säger: samhällsförändring av det synsättet också tack!
Solhälsning Malin
Suck, vad trött man blir. Men det är väl som alltid man kan bara lita till sig själv.
Ja, jag blir alldeles matt när jag läser detta... Måste ramar vara så förbaskat fyrkantiga? Kan man inte böja till dem så de blir lite mjuka i formen. Då skaver de inte lika mycket...:)
OH nej, men tänk vad farligt... då finns det ju ingen bestämd form som man ALLTID tryggt kan hålla sig till och bestämt hänvisa till.
Jag hoppas att nya möjligheter utanför ramarna öppnar sig för er, ni som säger JA till livet och är såna förebilder!
Varma kärleksfulla kramar till er alla!!
*A*
Jag fick en kommentar av en vän via mail... Jag svarade honom.. och i mitt svar insåg jag hur märkligt det är att jag ändå trott på det här bidraget...
Vi ska göra ett kulturprojekt ihop med denna vännen. För några dagar sen skrev jag till honom att jag inte är så bra på det där med att söka pengar till sånt, jag ger upp innan jag försökt för jag är rädd att bli ofri av det, att de ska kräva nåt igen...
Hur kommer det sig då att jag tänkte/trodde annorlunda med mina barn?? Det är ju precis samma sak. De vill att jag ska "motprestera" för att jag ska få deras pengar...
Nej minsann, då klarar jag mig hellre själv så jag är fri att göra som jag vill! Det gäller inte bara min "konstnärliga frihet" utan minst lika mycket friheten att ta hand om mina barn på det sätt jag själv anser vara bäst.
KärLek❤
Skicka en kommentar