Idag känns det i magen.
Inte pirrande av iver, lust och spänning,
utan ett sug av vemod och obehag.
I morgon börjar Mannen jobba långfilm och idag är han iväg på annat jobb.
Sju veckors intensivt arbete ligger framför honom.
sju veckors saknad efter honom ligger framför oss, mig och barnen.
(jo han kommer hem på helgerna men ändå...)
Jag tror inte att jag är skapad för att vara ifrån honom,
min själs älskade.
Jag vet att det finns nåt bra i det här, egentligen, men min mage känner inte alls så idag.
Om inte annat blir det en hjälp för mig att se vad det faktiskt är jag har... Floskel..?
Det brukar kanske inte låta så här, det är inget jag stoltserar med, men jag kan behöva den hjälpen... Det är inte alltid så lätt.
Vi hade bestämt oss för att han inte skulle ta fler långfilmer så länge vi har småbarn och idag börjar jag åter ana varför. Tänk att jag nästan glömt bort det.
Jag är lite naiv. Det får jag erkänna. Men ibland är det en styrka. Jag hade aldrig varit där jag är idag om jag inte varit det. Vi hade tex aldrig bott i detta möjligheternas hus utan min naivitet.
Lisaliten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh, så fint du skriver. Jag känner med dig så. Vissa saker måste vi bara igenom och ni har något så starkt tillsammans. Tänk på det de där dagarna när allt hopar sig.
Styrkekramar Malin
Det är tungt att vara själv med småliv, det blir lätt en transportsträcka tills att pappan kommer.
Försök om du orkar, att göra det till Din tid.
Viktig tid.
7 veckor är både kort och lång tid.
Det klarar du, och behöver du så gnäll av dig lite här..
Så får du kramar och pepp av oss :0)
Varm lyckokram
Drömma Lotta
Ja, viktig tid...
Ja, både lång och kort tid...
och jag vet att det är alltid omställningen som är det jobbigaste, första dagen känns det oändligt och oöverstigligt, men så är vi plötsligt mitt i det, vi har hittat in i en annan slags vardag som är bra på ett annat sätt och sen, sen blir omställningen tillbaka minsann också svår... Så var det iallafall förr. Det är några år sen sista långfilmen. Vi är någon annanstans nu..
Tack till er båda för styrkekramar och styrkeord!
Åh, jag känner igen det där. Men ibland kan jag tycka det är skönare att han inte kommer hem alls än att han kommer hem sent på kvällen... Då kan man lufsa runt i stöket och göra saker i sin egen takt (eller barnens takt)...
Ja det håller jag med om. Så tänkte vi också nu, det är bättre att han jobbar i Trollhättan och är helt borta under veckorna (han kommer hem på helgerna och det är härligt) än att ha inspelningar i Sthlm för då blir det så himla långa arb dagar + resor så han blir helt slut och kommer ändå bara hem och sover (för lite)... det blir bara slitigt för oss alla.
Och nu är han igång och det går ju bra, visst är det tomt, men det finns också något fint i att gå och längta.
Skicka en kommentar